My Alcoholic Life

Jag var precis nere och postade en orosanmälan för min lillasyster som bor med min alkoliserade mamma. I drygt två år har jag tänkt göra det. I sista sekund har jag alltid ångrat mig och tänkt "hon kanske slutar dricka snart". Jag har inte velat riva upp hennes liv ännu mer med en socialanmälan. Anledningen till att mamma flyttade ifrån mig (och mina andra syskon) till en annan ort var på grund av att hon hade socialtjänsten på sig som ett klister var hon än gick. Hon orkade inte med dem längre. Den ända lösningen var att flytta till en helt annan ort långt härifrån. Där ingen kände igen henne, och allra minst kände igen henne somn "alkisen som inte kan ta hand om sina barn".

Nu är det iallafall gjort! Efter drygt två års tvivlande och magont så är det gjort. Nu finns det ingen återvändo. Nu ligger anmälan säkert i en postbil påväg till ett postkontor där brevet ska sorteras och skickas till socialkontoret i mamma kommun. Aj det högg till i magen! Jag gråter. Det är läskigt. Det är skönt. Fan. Det är så äckligt jävla läskigt!

För några år sedan lovade jag mamma att aldrig vika från hennes sida. Jag lovade att jag skulle ta hand om henne vad som hände. Och det största som man kan lova en människa "allt kommer att bli bra, jag lovar". Det lovade jag. Jag lovade att allt skulle bli bra någon gång. En orosanmälan är ett stort steg mot mitt löfte. Inte för att jag tror på att mamma kommer sluta dricka. Men jag vet hur hon innerst inne älskar sina barn över allt annat. Hur hon älskar oss mer än sitt eget liv. Och jag hoppas att någonstans i mamma så känner hon att detta är ett beslut bestående av djup kärlek.