My Alcoholic Life

Ibland gav jag pengar till mamma. Jag tror inte att mamma kommer ihåg det. Men jag ville inte att vi skulle bli vräkta eller att det inte skulle finnas mat hemma. Men jag sålde mig själv. Jag sålde min kropp. Jag tog betalt för att vi skulle ha råd med våra liv.

Det var inte många gånger. Jag fick bra betalt. 1000: - för en gång. 1000: - för min kropp. Jag lovade min lillebror så mycket. Jag lovade att vi skulle åka go-cart, gå på bio och äta på China restaurangen.

Jag lovade dig så mycket min älskade lillebror! Vi ska göra massa saker tillsammans. Vi ska göra allt tillsammans! Det vet du redan. Du vet att jag gör allt för dig. Du vet redan att jag älskar dig. Du vet det! Och jag vet att du vet det!

Du är den finaste och det bästa i mitt liv! Du är den jag skrattar med. Ärligt skratt. Du är den jag gråter med. Ärlig gråt.

Ni kanske förstår att jag inte bara skriver bloggen för att skriva av mig?
Jag vill ha feedback.
Jag vill att någon/några ska skriva några ord.
Bara ett eller några ord.
Jag behöver uppmuntran och stimulans från er läsare.

Jag vill ju! Jag har sökt hjälp, och jag är otroligt motiverad!
Varför vill ingen hjälpa mig?!
Jo, för är för jävla duktig.
När jag går på mötena så är jag för det mesta glad och motiverad. Och är man FÖR motiverad så är man ingen riktigt missbrukare!

För några veckor sen så sa en vän till mig; "Du måste gå in på psykiatrin och lägga dig ner, skrika, gråta och BE om hjälp". Jag skrattade lite osäkert. Men sen förstod jag att det hon sa var sant. Man måste fan vara hjälplös och helt jävla trasig för att få någon hjälp i Sverige!

Jag kommer inte göra det! Men hon har rätt. Jag kan inte vara så jävla duktig. Inte jämt. Inte alltid. Jag måste verka hjälplös. Jag måste verka helt jävla trasig.

Jag är hjälplös. Jag är trasig.

Hur ska jag kunna släppa mitt duktiga-jag och skrika efter hjälp?!

Det händer mycket i mitt liv nu. Jag har sökt hjälp på olika håll. Jag har sökt på beroenderådgivningen och psykiatrin. För det finns alltid en anledning till varför man dricker, så jag tycker nog att jag bewhöver hjälp från psykiatrin också.
Jag kämpar! Men det känns ändå som att ingen tar mig på allvar. Jag får en tid efter tre veckor och ingen medicin för suget. På tre veckor kan man dricka ganska mycket utan stöd.
Jag fick B-vitaminer för att kroppen inte kan ta upp tillräckligt med B-vitamer när man dricker alkohol. Jag har också tagit tester på levern. Och den mår bra efter alla omständigheter. Tack och lov.

Nu dricker jag för första gången på en månad. Ett glas vin till frukost. Nu dricker jag öl.

Jag är alldeles för beroende av mig själv för att vara beroende av alkohol idag.