ilska!!
En människa som inte missbrukar, vad gör den när den blir arg?
Jag dricker, och sen brukar det sluta med att jag riktar ilska mot mig själv och skär mig. Så gör inte en "vanlig" människa.
Frågor utan svar?
Dessa frågor skulle jag fundera på till imorgon:
Vid vilka tillfällen dricker jag?
Vad finns det för likheter vid tillfällena?
Hur känner jag mig när jag blir sugen på att dricka?
Varför dricker jag?
Jag ska börja fundera på dem. Men det är svårt. Jag vet faktiskt inte varför jag dricker. Jag vill oftast inte, men min kropp skriker efter alkohol. Jag vill egentligen göra en stor kopp té och kolla på en kärleksfilm. Men kroppen skriker efter att dricka alkohol. Jag blir lika besviken varje gång. Besviken på min kropp och min hjärna som inte är tillräckligt stark för att stå emot.
Abstinens?
Jag är inte helt chockad över att jag är sugen på alkohol med tanke på hur mycket jag har druckit den senaste tiden. När jag blåste i söndags så blåste jag 2,6 promille. Ändå kände jag mig inte mer berusad än vanligt. Inte mer berusad än jag har varit de senaste veckorna. Nästan varje dag. Då kanske ni kan tänka er hur alla celler i min kropp skriker efter att fyllas med alkohol.
Det är dax nu
Nu är jag tillbaka. Tillbaka från ett helvete. Nu. Nu jävlar. Nu är det dax för mig. Jag vill. Jag vill leva. Jag vill leva på riktigt.
Nu åker jag in...
Jag har druckit i ca två veckor.
Vi hörs när jag kommer tillbaka!
Jag vill flyga
Jag vill flyga.
Jag vill ha hjälp!
Jag har druckit varje dag i två veckor. Jag är rädd. För första gången i mitt liv är jag rädd för mig själv. Det här är inte jag.
jag har alla förutsättningar att vara en lugn, lycklig och duktig tjej!
Jag är så jävla mycket smartare än det här. Jag har de bästa betygen man kan tänka sig i min situation. Jag har de bästa människorna man någonsin kan ha i mitt liv. Jag har ekonomi, boende och allt annat praktiskt för att kunna leva ett normalt liv. Men något hindrar mig. Något tar över mitt liv totalt...
Alkoholen...
Snälla pappa. Sluta!
Vet du att jag alltid har älskar dig. Vet du att jag alltid har älskar dina beröringar. Jag har alltid tagit vara på de tillfällen då du sa fina saker till mig. De gånger du sa att jag var duktig. Jag kan aldrig komma på att du har sagt att du älskar mig. Jag inte komma på någon gång du sagt att du tycker om mig.
Jag kan bara komma ihåg de gånger du har varit lugn, glad och behandlat mig som en människa. De tillfällena ska jag alltid komma ihåg. Du slog mig sällan. Jag kom alltid i mellan. Du försökte skydda mig eftersom jag skulle växa upp och skapa stolthet i familjen. Jag var hoppet i familjen. Du förstod aldrig att slagen mot mina syskon gjorde ondare än slagen du så sällan riktade mot mig.
Att vara det vita fåret i den svartaste familjen är svårt, pappa. Jag hade hellre varit ett utav de svarta fåren. Jag hade hellre tagit de där slagen mot min kropp. Jag var kraftigare än min lillebror. Jag hade tagit slagen bättre än honom. Han var så smal. Så tanig. Han hade bara skinn och ett tunt lager hud. Jag hade i alla fall lite krafter innanför min hud. Min hud var inte lika tunn som hans. Jag hade bättre pigment och kunde sola för att få blåmärken att försvinna. Min lillebror var tunn och ljus. Smal och vit.
Min älskade lillebror. Så många hårda och smärtsamma slag du fick ta. Jag gick i mellan. Du kanske inte kommer ihåg. Men jag gick i mellan de gånger jag kunde. De gånger jag förmådde. De gånger jag vågade. Ju högre du skrek. Aj. Jag gick i mellan.
Blod från min lilla, älskade, finaste, sköraste lillebror. Det förstörde mig. Min lillebror som jag älskar över allt annat. Hur kan någon vilja göra honom illa. Hur kan någon (pappa) vilja slå honom tills blodet rinner. Tills stora blåmärken bildas på hans fina kropp. Hur?
Skriver. Raderar. Skriver. Raderar.
Jag blir galen!!
Jag vill skriva till dig. Jag vill prata med dig. Jag måste prata med dig.
Jag kan inte. Jag får inte.
Jag vill skriva att jag saknar dig!
Jag blir så jävla arg!!
Här om dagen när jag pratade med min psykolog på telefon så säger hon nästan bara "Hör av dig när du vill träffas och prata". Okeeej? Hon är tydligen psykolog och fattar inte att när man mår dåligt så är det inte lätt att bara höra av sig till någon. Dessutom är det mycket bättre att bestämda tider. Nej, nu ska jag ringa henne om jag någonsin skulle vilja prata med henne.
Hon har till och med fått rapporten från sjukhuset (för ca tre veckor sedan) då jag låg inne på grund av att jag skurit mig och fick sy. De på sjukhuset frågade om jag hade en psykolog som jag träffade regelbundet. Då sa jag att jag hade det. Nu har jag inte det! Ska man skära sig riktigt ordentligt igen för att få någon jävla hjälp i detta land?! Innan man får hjälp är man väl redan så jävla trött på livet att det är försent!
Kan inte sluta gråta
Frågestund!
Jag kom på att ni som läser denna blogg vet väldigt lite om mig. Därför är ordet fritt att ställa frågor! Jag ska svara så gott jag kan och förmår!
Anmälan!
Nu är det iallafall gjort! Efter drygt två års tvivlande och magont så är det gjort. Nu finns det ingen återvändo. Nu ligger anmälan säkert i en postbil påväg till ett postkontor där brevet ska sorteras och skickas till socialkontoret i mamma kommun. Aj det högg till i magen! Jag gråter. Det är läskigt. Det är skönt. Fan. Det är så äckligt jävla läskigt!
För några år sedan lovade jag mamma att aldrig vika från hennes sida. Jag lovade att jag skulle ta hand om henne vad som hände. Och det största som man kan lova en människa "allt kommer att bli bra, jag lovar". Det lovade jag. Jag lovade att allt skulle bli bra någon gång. En orosanmälan är ett stort steg mot mitt löfte. Inte för att jag tror på att mamma kommer sluta dricka. Men jag vet hur hon innerst inne älskar sina barn över allt annat. Hur hon älskar oss mer än sitt eget liv. Och jag hoppas att någonstans i mamma så känner hon att detta är ett beslut bestående av djup kärlek.
Jag ska bort
Vi hörs på måndag! Ta hand om varandra så länge!
Det bränner till
Det bränner till. Fast jag gärna ville tro att jag hade glömt hur gråten kändes.
Något är borta. Men ändå kvar... Spåren efter allt som en gång var är så många. Och det sitter i.
Alla skyndar sig förbi mig. De kan inte se. De kan inte veta vad som hänt. Och jag vill inte visa vad jag känner.
Och plötsligt står det klart, att allting underbart, kommer aldrig mer igen.
Jag är trött. När det ljusnar. Och jag glömmer vad jag vet. Men plötsligt är det här min verklighet.
Och det bränner till. Fast jag gärna ville tro att jag hade glömt hur gråten kändes.
Jag vill lära känna livet
Alkoholen förstör allt det vi egentligen vill känna. Eller vill vi känna? Det är troligtvis mycket lättare utan att känna. Alkoholen förstör våra liv. Alkoholen förstör mitt liv. För jag vill känna någonting i allt jag gör. Jag vill känna äkta och ärliga känslor i allt jag gör.
Att belöna sig med alkohol
Snart ska jag iväg för att träffa två nära vänner. Det blir en lång bussresa först, men det är det värt.
Jag åker hem i tid imorgon för att städa här hemma. Imorgon ska jag storstäda hade jag tänkt. Alltid när jag städar så brukar jag belöna mig själv med alkohol. Men imorgon ska jag försöka stå emot. Då får resultatet av städningnen vara en belöning i sig.
Men jag tycker om att belöna mig. Det känns mycket mer meningsfullt att göra saker om man har något att se fram emot.
Kom med sunda tips på vad man kan belöna sig med!
Sovmorgon
Sov gott!
Min psykolog suger!
Jag förklarade för henne att jag tyckte det var tråkigt när mamma drack under midsommarhelgen och att jag var orolig för mina småsyskon. Mamma var inte nykter alls under den helgen, och jag kände mig väldigt ledsen eftersom vi inte träffas så ofta. Då säger hon till mig "Det låter som att du känner ett stort ansvar för din mamma, och försöker göra henne nykter. Men, Anthus, det kan bara hon bestämma. Du kan inte göra din mamma nykter hur mycket du än vill". Då blev jag riktigt arg! Jag sa, "jag vet att min mamma inte kommer att bli nykter. Men även om jag är säker på det så är det väldigt självklart att jag blir ledsen och känner som jag gör. Det här handlar inte om min mamma. Det handlar om mina småsyskon som far illa. Kan du ens förstå det?". Då nickar hon och säger "lilla gumman, stackare"... Åå, jag dör av ilska. Kärringjävel! Jag är fan ingen stackare! Hon tar mig inte på allvar! GAAAH!
....
Don't let me down
Jag tycker om att leva
Imorgon händer det mer saker. Kan tyvärr inte säga så mycket utan att avslöja för mycket om min identitet.
Jag är rädd för att vara så här glad och harmonisk. Det är i dessa stunder som det brukar gå neråt. Nej. Inga dåliga tankar. Det går ju bra nu. Det är sommar. Jag är ledig. Jag har bra människor omkring mig. Och, ja. Jag tycker om att leva.
I'm having a private party
Jag vill
Jag är galen. Jag är allt. Idag ska jag ta mig själv till en annan nivå. Någon dag ska jag ta mig till en annan nivå. Imorgon kanske. Nej. Idag.
Jag vill. Jag vill. Jag vill!
Stygnen är borta...
Begravning...
Precis hemkommen från en begravning. Jag kände inte den avlidne. Jag var där för att sjunga. Jag brukar sjunga på olika tillställningar när jag blir tillfrågad. Jag mår underbart bra när jag sjunger!
