My Alcoholic Life

Vet du att jag alltid har älskar dig. Vet du att jag alltid har älskar dina beröringar. Jag har alltid tagit vara på de tillfällen då du sa fina saker till mig. De gånger du sa att jag var duktig. Jag kan aldrig komma på att du har sagt att du älskar mig. Jag inte komma på någon gång du sagt att du tycker om mig.

Jag kan bara komma ihåg de gånger du har varit lugn, glad och behandlat mig som en människa. De tillfällena ska jag alltid komma ihåg. Du slog mig sällan. Jag kom alltid i mellan. Du försökte skydda mig eftersom jag skulle växa upp och skapa stolthet i familjen. Jag var hoppet i familjen. Du förstod aldrig att slagen mot mina syskon gjorde ondare än slagen du så sällan riktade mot mig.

Att vara det vita fåret i den svartaste familjen är svårt, pappa. Jag hade hellre varit ett utav de svarta fåren. Jag hade hellre tagit de där slagen mot min kropp. Jag var kraftigare än min lillebror. Jag hade tagit slagen bättre än honom. Han var så smal. Så tanig. Han hade bara skinn och ett tunt lager hud. Jag hade i alla fall lite krafter innanför min hud. Min hud var inte lika tunn som hans. Jag hade bättre pigment och kunde sola för att få blåmärken att försvinna. Min lillebror var tunn och ljus. Smal och vit.

Min älskade lillebror. Så många hårda och smärtsamma slag du fick ta. Jag gick i mellan. Du kanske inte kommer ihåg. Men jag gick i mellan de gånger jag kunde. De gånger jag förmådde. De gånger jag vågade. Ju högre du skrek. Aj. Jag gick i mellan.

Blod från min lilla, älskade, finaste, sköraste lillebror. Det förstörde mig. Min lillebror som jag älskar över allt annat. Hur kan någon vilja göra honom illa. Hur kan någon (pappa) vilja slå honom tills blodet rinner. Tills stora blåmärken bildas på hans fina kropp. Hur?