My Alcoholic Life

Det bränner till. Fast jag gärna ville tro att jag hade glömt hur gråten kändes.

Något är borta. Men ändå kvar... Spåren efter allt som en gång var är så många. Och det sitter i.

Alla skyndar sig förbi mig. De kan inte se. De kan inte veta vad som hänt. Och jag vill inte visa vad jag känner.

Och plötsligt står det klart, att allting underbart, kommer aldrig mer igen.

Jag är trött. När det ljusnar. Och jag glömmer vad jag vet. Men plötsligt är det här min verklighet.

Och det bränner till. Fast jag gärna ville tro att jag hade glömt hur gråten kändes.