My Alcoholic Life

Här sitter jag. I en nyinköpt soffa för 30.000, en tv som nästan är lika stor som min balkong, ett surround-system som fungerar som nattklubbsmusik. Min lägenhet är i finaste skick. Jag bor i ett fint samhälle. Jag har bäst betyg i klassen. Jag har en pojkvän som älskar mig över allt annat (och som dessutom har en stadig grund och gott ställt). Jag har många vänner. Jag har de bästa vännerna man kan tänka sig. Jag har de bästa syskonen i världen. Alla ställer upp. Alla vill mitt bästa. Ingen skulle lämna mig för något. Men ändå är jag ensam. Varför?

Jag bor i min fina lägenhet helt ensam! Jag sitter i min fina och hemtrevliga lägenhet helt ensam. Vad fan spelar det då för roll att den är så jävla fin?! Om jag är helt ensam i den. Den är inte så jävla fin när jag är ensam. När jag är ensam så blir den jävligt ful! Jävligt otrevlig och mörk!

Jag har en pojkvän som reser omkring i sitt jobb. Han är aldrig hemma. Mina syskon har sina egna liv (men hör av sig varje dag, och vill alltid träffa mig). Min mamma åker in och ut på psyket, hon ringer mig på fyllan och använder mig som psykolog och vill bo hos mig. Min pappa tror att han älskar sin fru mer än någon annan (men egentligen tror jag inte att han kan älska). Jag har ingen kontakt med honom. Jag har mycket begränsad kontakt med mamma pga av hennes missbruk och psykiska mående.

Vad har allt det här för värde egentligen? Är det värt någonting?!